Kungligheter

paltslaktaren.mono.net

Mina damer och herrar.

Konungen har tagit sommarlov och inlett sommarträningen med två starka öl. Fler kommer det att bli för ikväll firar vi med fläskfile och serbisk kross. Dessutom så kanske dryga ingresser och fattiga rubriker är ett minne blott under den här tiden. Nu kan jag skriva som jag vill, jag kanske skriver för att jag vill igen. Jag kanske börjar blogga igen. Om ni kommer ihåg mig och att det faktiskt händer att den här bloggen uppdateras ibland?

Jag är sjukt hungrig och min fästmö har mer eller mindre krönt mig till supermegagrillaren nummer 1. Godare grillat kött har hon inte ätit, säger hon. Jag tror hon ljuger en aning men det är ganska gulligt det också. Nu går jag och eldar, grisen ska dö igen.

Genau!

Plågsamma andetag och kraftiga nysningar den senaste veckan har förvandlat kungahuset till en unken, illaluktande fängelsehåla. Snorpapper har sålts som samlarobjekt på Ebay och skeppats iväg i stora containrar till andra sidan atlanten. Disken har staplats på hög och soporna har börjat leva. Livet har varit fruktansvärt.

Den ena halvan har dock lyckats övervinna sjukdomen och löst stora delar av vardagens problem. Försäljningen av snorpapper har börjat gå dåligt och de levande soporna har brutalt avrättats. Det finns ljus i tunnel även för mig, men just i denna stund ser jag absolut inget botemedel för min förgiftade själ.

Eftersom jag är av det manliga könet så kommer jag förmodligen att dö. Så vi säger så, jag går och dör.
*dör*

Vi har en festlokal mitt emot våran uteplats. Jag har länge irriterat mig på de varierande festprissarna som tycks dyka upp mer eller mindre hela tiden. De poppar upp som ogräs och förpestar tillvaron. När de börjar urinera vid vårat toalettfönster, som av någon outgrundlig placerats i vårat vardagsrum, tryter den orkönte konungens tålamod.

Självklart ska hyresvärden få höra hur dålig deras ingenjörskonst är när de placerar rökrutan 25 meter från mig och mitt hushåll. De ska också få höra vad jag tycker om att deras suputfester innebär provokationer trots att jag befinner mig i mitt eget hem. Dessutom ska de få höra hur lite jag uppskattar när de placerar ett 10 meter långt smörgåsbord 15 meter från mig, utomhus. Jag vill sitta där och dricka mitt kaffe och lösa mitt korsord i lugn och ro, inte lyssna på konstig musik och se när äckliga människor kräks så det skvätter om det och tvingar mig till ofrivillig fönsterputsning.

Förutom att gnälla hos hyresvärden tänker jag, framförallt imorgon, ta mig ett gäng kalla själv, värma upp grillen ordentligt och poppa min egen kadaverlista på Spotify. Musik som ingen annan tycker om. Jag ska poppa lite högre en festprissarna så att de vet vem det är som bestämmer över höjdens kungakrike. Det finns inte plats för fler prinsar, prinsessor eller konungar. Det räcker med ett kungahus och så ska det förbli.

Hej bloggen!

Reflekterar över att de flesta inlägg som skrivs på den här bloggen sker sent på natten och med någon form av rusdrycker i blodomloppet. Visserligen florerar det en viss mängd alkohol i min kropp även nu, men det är inte mycket. Inte mycket alls faktiskt. Jag skulle hålla mig ifrån all form av gift fram till den 5:e juni då jag inleder sommarträningen inför kommande säsong, men det blev inte så.

10 celsius utomhus, lukten av tändvätska på en drös kolbitar och begynnelse till grönt gräs gjorde att jag inte kunde hålla sommarkänslorna borta. Det gör ingenting. Jag anser mig själv vara värd det..

Borde börja använda min kamera betydligt mer, bli en duktig fotograf och kanske vinna några priser. Precis som Zlatan, bli duktig på någonting.

Jag tror jag tar mig en öl till...

Idag träffade jag döden.

Det kunde ha varit en en filmscen från Titantic där mannen erbjuder kvinnan i självmordstankar sina tjänster. Han klär av sig halvnaken, klättrar över relingen, erbjuder sig att hoppa med henne och blir, automatiskt, en del av självmordssällskapet.  Kvinnan väljer givetvis att tacka nej till mannens sällskap och kliver över relingen på skeppet igen och njuter av livsglädjen hon plötsligt känner. Genom att bli avbildad naken på en akvarelltavavla av samma man och för att senare älska innerligt med samme man, i en angloamerikansk taxibil blir livet plötsligt meningsfullt.

Den kvinna jag såg idag hade spränfyllda, röda, ögon. Hennes tomma blick mötte mina mörka solglasögon och skvallrade om ett liv som inte fanns. Ingen livsglädje, inget hopp, ingenting. Fårorna längs hennes kinder visade att hon redan hade övervägt tanken av självmord förut. En äldre man stod framåtlutad över räcket och försökte tala om för henne att bron vid ICA Berghem inte är den bästa platsen att utöva själmörderi på, det är bara åtta meter ner till assfalten och om hon hade tur, så var det bästa hon skulle åstadkomma ett framtida liv i rullstol, trots att asfalten såg hård och brutal ut.

Efter sjuttioåtta telefonsamtal om huruvida jag ska se till damen eller ringa larmcentralen togs beslutet att åka tillbaka till självmordets egocentriska plats. På vägen dit hulkade och rapade jag. Min förhoppning var givetvis att slippa se hennes åkommor efter ett eventuellt svanhopp, men illamådenet av tarmsaft sitter fortfarande kvar. Henns bick har etsat sig fast, hennes rop av despearation. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket hennes ögon mötte mina.

Hon var inte kvar när vi kom fram. Inte heller mannen som försökte att få henne på bättre tankar. Jag hoppas att hon inte hittade en högre bro att hoppa ifrån, eller annan lämplig plats som brukas av självmördare.

Så här 100000 öl senare har jag fortfarande inte glömt hennes tomma, meningslösa blick. Med reservation för en fantastiskt dålig text så var jag bara tvungen att skriva någonting om händelseförloppet. Jag bearbetar bäst på det sättet, blir inte stressad och mår bättre. Jag hoppas kvinnar mår bättre. Det hon gjorde har i vilket fall skadat mig för resten av livet och hur illa jag än mår av att tänka på hennes tarmar, utspriddapå gatan, så hoppas jag att hon nu inser att det faktiskt finns ett hopp för alla människor, trots allt...

Jag tänker förklara en sak..

Jag befinner mig i ett tillstånd som för allmänheten inte är en självklarhet. Jag ligger efter med en hel del texter och hade när jag klev upp ur sängen en idé om att jag skulle vara överkreativ och effektiv. Jag sitter fortfarande och försöker, men jag kommer ingenstans. Istället fäster jag blicken på en svart prick på den urfula, gröna tapeten. Jag försöker att tänka men det liksom händer ingenting. Hjärnan går på lågvarv och då står det still i pannan. Helt still. Jag får till exempel tänka på vad jag skriva efter den här meningen. Ungefär så still. Det kommer inte direkt naturligt.

Jag är hungrig och borde gå 5 meter och preparera en smårgås. Men det går inte. Det liksom bara tar emot. Det är underligt och även om jag försöker tvinga mig att gå så går jag inte. Jag sitter gärna och tittar på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten istället. Och klockan går. Jag gör ingenting. Katastrof.

Doktorn kallar det för hjärndimma och jag börjar tröttna på det. Det händer alldeles för ofta. Den här gången är jag ganska säker på att det var just ordet "katastrof" som försatte mig i den här hopplösa situationen..

Nu ska jag fortsätta stirra på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten..

Vi ses i dimman!

Madelene:
– Poppa popcorn, soda vatten och science fiction. Är det så här att vara förlovad?

Patrik:
– Ja, det blir inte roligare än så här...

Jag ser att Tarzans apa har avlidit. Det måste kännas tungt, inte minst för Tarzan själv.

--
Varför det är okej att kalla Elvis för kung? Jag brukar kalla mig för kung och det retar folk av okänd anledning. Elvis var bra på att sjunga, det är inte jag. Men jag är enligt folkbokföringen betydligt närmare konungen än vad Elvis någonsin kommer att bli. Dessutom är jag levande, det är inte Elvis. Han är stendöd. Stonedead.

--
Varför släpper Patrick Ekwall en bok om sig själv i samband med att Zlatan Ibrahimovic släpper en bok om sig själv? Det säger ju sig självt att Ekwall inte kommer att få sälja många böcker såhär i Juletider, när samtliga tycks ha fått zlatanfeber på nytt. Vad handlar den boken om? Hur han och Marcus Birro diskuterar poesi, givetvis. 451 sidor poesidisskussion mellan Ekwall och Birro. Ett givet köp! Ge mig!

--
Varför stavar Patrick Ekwall sitt förnamn med ck? Är det en journalistisk grej som gör honom lite häftigare, eller är det många som gör det? Kanske skulle jag också stava mitt namn annorlunda, bli någon. Skriva en bok.

--
Förstår fortfarande inte att Tarzans apa har avlidit. På riktigt!

--
När jag blundar ser jag bara Marcus Birro iklädd en Romatröja med nummer 10 på ryggen. Varför är det så? Kan någon förklara fenomenet Birro för mig?

--
Pffsst. Elvis är inte kung, det är jag! Komma här och kalla sig själv för konung... Pfsst..

--
Björn Ranelid. Undrar om han är vit under skokrämen..

--
Läser en annons  om frukostogodis, kan det verkligen vara hälsosamt?

--
På lördag är det nyår, då smäller det. På både det ena och det andra viset. Bombardemang, Madame!

En vecka fullmatad med uppgifter är snart till ända. Jag är långt ifrån nöjd med vad jag har presterat, men det är jag å andra sidan ytterst sällan jag är nöjd. Stressad till tusen är jag fortfarande. En sportprofil och en etikuppgift är oket jag bär och tiden är knapp. Dessutom ska jag göra en dagstripp till Stockholm och besöka doktorn. Den här veckan har jag dock inte kännt någon skillnad på piss-i-burk hjärnan. Trött, slut och ont. Som det brukade vara. Som det ibland är, men nu vet jag ju i alla fall att det är saker som ligger över mig som är anledningen.

Det är torsdag idag och jag hade tänkt ägna den här kvällen åt att städa lägenheten, skriva sportprofil och notiser. Etikuppgiften kanske jag ägnar tid åt imorgon när jag är hemma igen, men det är knappast troligt att jag då är på humör för sådana dumheter. Dessutom har jag en svenskauppgift att tackla, men den tänker jag låta självdö och ta under jullovet kanske om läraren tillåter. Sjukdomar har satt käppar i hjulen.

För övrigt känner inte jag för att skriva mer reportage om julen, om det nu skulle hända igen. Det är ingen bra sak att skriva om. Det finns dåliga vinklar och taskiga krokar..

Under fredagen fick vi fint besök i form av Christoffer. Tyvärr mäktade jag bara med fyra öl innan jag var tvungen och vila ett slag och kastvomera i mitt eget handfat. 

– Det är kroppens sätt att säga ifrån, du är ju sjuk, kommenterade Madelene händelseförloppet medan jag försökte se till att vomeringen inte hamnade någon annanstans än i just handfatet.

Jag är väl medveten om att jag inte mår särskilt bra, att huvudvärken jag lider av finns av en anledning och att en överfylld vecka ställer mer frågor än svar. Stressfaaktorn är skyhög för min piss-i-burk-hjärna. Oavsett hur det slutar kommer jag förmodligen att överleva det här också.

Farväl!

En Kung hugger aldrig av huvudet av någon bara för sakens skull. Det faktum att kungarna nuförtiden inte alls har samma makt som tidigare kan vara en av anledningarna till detta, men annat var det förr. Då kunde man kapa både den ena lemmen efter den andra hos en person bara man hade anledning nog. Vilket man som Kung i regel ofta hade. Det räckte till exemepel med att man inte uppskattade offrets uppsyn tillräckligt mycket eller att jycklarna inte jonglerade tillräckligt bra. Det var som att gå ut och hugga ner ett träd till en byggnad, givetvis med den skillnaden att det istället uppstod en ansenlig mängd blodvite och inälvor i rännstenen, snarare än att man fick virke till en ny, modern tortyrkammare. Men enkelheten var densamma. Det vara bara gå ut och kapa om man som Kung nu kände för det..

Samma sak har det varit med den här bloggen som ska behandla återerövringen av tronen som försvann för så länge sedan. Förut kunde man kapa huvuden till höger och vänster och hoppas på att någon dansant jycklare skulle snubbla så man fick en bra anledning av att klippa av ett gäng fingrar eller så, men tiderna förändras. Bloggen har befunnit sig stiltje, blivit belägrad av några mentala rebeller. Men nu är det ju i princip ett nytt år och då börjar anledningarna och framförallt glädjen till människoförakt och blodsutgjutelse att återfinna sig..

För er som missat. För er släktingar som hamnat på efterkälken och för er dansanta jonglerande jycklare som inte har här att göra. Jag börjar komma ikapp livet och vill därför ytterst kortfattat förklara livssituationen på nytt. Håll mamma hårt i handen, för nu kommer det..
Jag citerar mig själv:

"Vid den östra flygeln angränsar prinsesstornet där en blivande journalist bor ihop med sin läkarstuderande flickvän. Med blått blod i ådrorna från uråldriga, avdankade tillika döda släktingar kämpar vi på med förhoppningar om att tronen en vacker dag blir våran igen".

Det här är givetvis en avvikelse från sanningen. Men texterna avspeglar trots allt mig själv, en modifierad version av mig själv.

Puss!

Jag funderade i ett tidigare skede av mitt liv om meterolog kunde vara ett yrke för mig. Jag tog dock aldrig modet till mig och undersökte saken närmare när jag insåg att det handlade om så mycket mer än fluffiga Simpsonsmoln. Med krampaktiga tangenttryck utvecklade jag istället ett säreget intresse för att skriva saker, som det här. Det gör jag trots det rådande samhällsklimatet och bristande intresse från närliggande släktingar.

Jag är väl medveten om att jag tar stora, graciösa gummistövelsteg rakt ner i underjorden där de arbetssökande människorna befinner sig. Underjorden kan också beskrivas som ett tillstånd, ett ytterst depressivt tillstånd. I nationalencyklopedin beskrivs arbetssökande människor på ett naturligt och bra sätt:

"En arbetssökande man är en homosapien som låter chipspåsen vila på överflödigt fett runt buken. Den arbetssökande mannen bär i regel en nätrbrynja med intorkade snusf och fettfläckar. Ansiktet kantas allt som oftast av en skepparkrans där levande djur och knäckebrödssmulor frodas och grönskas. Begynnelsen till moss och svampväxt går också att ana i den arbetssökande mannens skepparkrans".

Jag skulle nog ha satsat på att bli autopilot i ett flygplan eller ljudeffekterna i en rallybil eller något mediokert TV-spel.

Ouch..

Har pratat i telefonen hela förmiddagen, vandrat i korridorer och skrattat en fjäril i ansiktet. Väntar otåligt på plock i pitabröd där mängden grönsaker är höjdpunkten. Kanske plockar jag en gurka eller två, kanske en tomat eller varför inte en marinerad banan.

Kastar ett getöga på en halvdrucken öl och funderar på om jag ska göra slut på den.