Kungligheter

Jag ser att Tarzans apa har avlidit. Det måste kännas tungt, inte minst för Tarzan själv.

--
Varför det är okej att kalla Elvis för kung? Jag brukar kalla mig för kung och det retar folk av okänd anledning. Elvis var bra på att sjunga, det är inte jag. Men jag är enligt folkbokföringen betydligt närmare konungen än vad Elvis någonsin kommer att bli. Dessutom är jag levande, det är inte Elvis. Han är stendöd. Stonedead.

--
Varför släpper Patrick Ekwall en bok om sig själv i samband med att Zlatan Ibrahimovic släpper en bok om sig själv? Det säger ju sig självt att Ekwall inte kommer att få sälja många böcker såhär i Juletider, när samtliga tycks ha fått zlatanfeber på nytt. Vad handlar den boken om? Hur han och Marcus Birro diskuterar poesi, givetvis. 451 sidor poesidisskussion mellan Ekwall och Birro. Ett givet köp! Ge mig!

--
Varför stavar Patrick Ekwall sitt förnamn med ck? Är det en journalistisk grej som gör honom lite häftigare, eller är det många som gör det? Kanske skulle jag också stava mitt namn annorlunda, bli någon. Skriva en bok.

--
Förstår fortfarande inte att Tarzans apa har avlidit. På riktigt!

--
När jag blundar ser jag bara Marcus Birro iklädd en Romatröja med nummer 10 på ryggen. Varför är det så? Kan någon förklara fenomenet Birro för mig?

--
Pffsst. Elvis är inte kung, det är jag! Komma här och kalla sig själv för konung... Pfsst..

--
Björn Ranelid. Undrar om han är vit under skokrämen..

--
Läser en annons  om frukostogodis, kan det verkligen vara hälsosamt?

--
På lördag är det nyår, då smäller det. På både det ena och det andra viset. Bombardemang, Madame!

En vecka fullmatad med uppgifter är snart till ända. Jag är långt ifrån nöjd med vad jag har presterat, men det är jag å andra sidan ytterst sällan jag är nöjd. Stressad till tusen är jag fortfarande. En sportprofil och en etikuppgift är oket jag bär och tiden är knapp. Dessutom ska jag göra en dagstripp till Stockholm och besöka doktorn. Den här veckan har jag dock inte kännt någon skillnad på piss-i-burk hjärnan. Trött, slut och ont. Som det brukade vara. Som det ibland är, men nu vet jag ju i alla fall att det är saker som ligger över mig som är anledningen.

Det är torsdag idag och jag hade tänkt ägna den här kvällen åt att städa lägenheten, skriva sportprofil och notiser. Etikuppgiften kanske jag ägnar tid åt imorgon när jag är hemma igen, men det är knappast troligt att jag då är på humör för sådana dumheter. Dessutom har jag en svenskauppgift att tackla, men den tänker jag låta självdö och ta under jullovet kanske om läraren tillåter. Sjukdomar har satt käppar i hjulen.

För övrigt känner inte jag för att skriva mer reportage om julen, om det nu skulle hända igen. Det är ingen bra sak att skriva om. Det finns dåliga vinklar och taskiga krokar..

Under fredagen fick vi fint besök i form av Christoffer. Tyvärr mäktade jag bara med fyra öl innan jag var tvungen och vila ett slag och kastvomera i mitt eget handfat. 

– Det är kroppens sätt att säga ifrån, du är ju sjuk, kommenterade Madelene händelseförloppet medan jag försökte se till att vomeringen inte hamnade någon annanstans än i just handfatet.

Jag är väl medveten om att jag inte mår särskilt bra, att huvudvärken jag lider av finns av en anledning och att en överfylld vecka ställer mer frågor än svar. Stressfaaktorn är skyhög för min piss-i-burk-hjärna. Oavsett hur det slutar kommer jag förmodligen att överleva det här också.

Farväl!

En Kung hugger aldrig av huvudet av någon bara för sakens skull. Det faktum att kungarna nuförtiden inte alls har samma makt som tidigare kan vara en av anledningarna till detta, men annat var det förr. Då kunde man kapa både den ena lemmen efter den andra hos en person bara man hade anledning nog. Vilket man som Kung i regel ofta hade. Det räckte till exemepel med att man inte uppskattade offrets uppsyn tillräckligt mycket eller att jycklarna inte jonglerade tillräckligt bra. Det var som att gå ut och hugga ner ett träd till en byggnad, givetvis med den skillnaden att det istället uppstod en ansenlig mängd blodvite och inälvor i rännstenen, snarare än att man fick virke till en ny, modern tortyrkammare. Men enkelheten var densamma. Det vara bara gå ut och kapa om man som Kung nu kände för det..

Samma sak har det varit med den här bloggen som ska behandla återerövringen av tronen som försvann för så länge sedan. Förut kunde man kapa huvuden till höger och vänster och hoppas på att någon dansant jycklare skulle snubbla så man fick en bra anledning av att klippa av ett gäng fingrar eller så, men tiderna förändras. Bloggen har befunnit sig stiltje, blivit belägrad av några mentala rebeller. Men nu är det ju i princip ett nytt år och då börjar anledningarna och framförallt glädjen till människoförakt och blodsutgjutelse att återfinna sig..

För er som missat. För er släktingar som hamnat på efterkälken och för er dansanta jonglerande jycklare som inte har här att göra. Jag börjar komma ikapp livet och vill därför ytterst kortfattat förklara livssituationen på nytt. Håll mamma hårt i handen, för nu kommer det..
Jag citerar mig själv:

"Vid den östra flygeln angränsar prinsesstornet där en blivande journalist bor ihop med sin läkarstuderande flickvän. Med blått blod i ådrorna från uråldriga, avdankade tillika döda släktingar kämpar vi på med förhoppningar om att tronen en vacker dag blir våran igen".

Det här är givetvis en avvikelse från sanningen. Men texterna avspeglar trots allt mig själv, en modifierad version av mig själv.

Puss!