Kungligheter

Till att börja med så vill jag säga att jag inte har någon aning om hur namnet på den italienska pastan stavas. Men det spelar ingen roll, eftersom jag bor i Sverige så har jag rätt att uttala italienska ord med viss möda.


Jag har konstaterat att det är mitt eget fel att jag inte äger en massa mat i kylskåpet. Jag brukar alltid ha någon som gör fantastisk mat åt mig, men som situationen är just nu existerar inte någon sådan person i det här hushållet. Det är något ovant, det ska jag erkänna. När jag är ensam på det här viset tycker jag inte att mat är en viktig del av livet. På något sätt tycker jag att jag kan använda mina pengar till någonting roligare, någonting bättre än mat.

Mitt resonemang brukar hålla fram till kvällskvisten då hungern kryper sig på. Det vrider om i magen på ett obehagligt bekant sätt och någonting måste göras med omedlebar verkan. I det här fallet letade jag med eld och lykta efter någonting som gick att äta, utan resultat. Jag provade dricka vatten, gnaga på porslinet och äta gammalt brevpapper, men den här märkliga känslan försvann inte. Varför kan jag i skrivande stund inte svara på, men glädjande nog fann jag ett paket spagetti..

Enligt förpackningen skulle en näve pasta räcka för mig ikväll. Av den anledningen valde jag att ta tjugotvå nävar eftersom jag hoppades på ett bättre slutresultat än det politiska budskapet som förpackningen hymlade med. Jag kastade ner både salt och peppar, kanel och vitlök. Jag kastade ner både smörstekta kantareller och grillkrydda, salpeterssyra och sopsaft. Förblindad av känslan i magen rev jag således ner hela köket och ställde till med storkok.

Fyra timmar och femton minuter senare låg så slutresultatet på golvet. Det smakade bra. Det smakade något enormt. Alla dessa blandningar gav mig en gastronomisk upplevelse utan dess like. Jag slickade i mig varenda liten tråd från den italienska pastan, och inget gick till spillo. Jag sög i mig allting som låg där på köksgolvet, och jag kommer göra det igen. Jag kommer att göra storkok igen...

Jag sitter här och lyssnar till olika limricks, irländska dikter som skulle passa till en schysst tatuering på ryggen. Jag ifrågasätter inte, jag diktar, utan vidare större framgång.  Vi pratar om att placera någonting fint på ryggen, något vi kommer överrens om, men utan resultat..

I sedvanlig skalmananda vaknade jag upp alldeles för sent, precis som vanligt. Trots ett oräkneligt antal ställda klockor på min smarta telefon, behöll drömmarna mig kvar i de förvrängdas värld. Att jag ska finna någon lösning på ett problem som funnits länge känns inte längre aktuellt.

Jag har en minnesbild när jag var mindre som innehåller en trummande gorilla. På morgonkvisten satte min vän från djungeln igång och slog för allt vad han var värd på både cymbaler och kobjällror. Hurvida jag vaknade av det här framgår inte i arkivet, men för att få slut på eländet var man tvungen att damma till hatten som satt på apans huvud, något jag vet att jag var ganska bra på.

Jag har haft mina funderingar på om man skulle införskaffa sig en redig väckarklocka. En väckarklocka av den horibla gorillatypen, där man med våld måste få ljudet att upphöra. Jag har en idé om att det kanske är det enda sättet att få mig upp ur min madrass i tid, utan att hela släkten ska behöva ringa och påminna mig om att natten faktiskt är till ända. Jag tror jag beger mig mot varuhuset och tar en titt..

Sitter på ett kontor och arbetar till ljudet av en föråldrad dator som uppenbarligen håller på att transformeras till en helikopter med schyst frekvens på rotorbladen. Jag förfogar också över en kraftig huvudvärk som är snudd på våldsam medan solen passar på att sticka mig lite extra i ögonen.

Den här dagen är inte en sådan dag där man ställer sig på köksbordet i lunchrummet, sliter skjortan i bitar och skriker ut sin glädje för att man existerar. Det är snarare en sådan där dag då man gärna borrar ner ansiktet i gammal kaffesump och hoppas på att acetylsalicylsyran sätter sig snabbare än vanligt i blodomloppet.

I en van motionskropp skulle den här dagen kunna vara dräglig. Men är man inte en van motionär, gör kroppen istället uppror och ber att man ska sluta upp med dumheterna. Enligt vissa lekmän inom ämnet ska man lyssna till sin kropp, den säger nämligen till när det får vara nog. Jag tror att den här dagen är en sådan dag. En dag då min kropp ber på sina bara knän om att jag ska sluta upp med dumheterna och istället sätta mig i första bästa soffa med ett rör Pringles och titta på någon medioker debatt om livet i en bikupa.