Kungligheter

Jag vet inte varför, men filmmusiken till Captain America är det som pumpas ut ur mina högtalare i skrivande stund. Det är inte ens bra. Det är onekligen en salig blandning av musikstilar som komponerats ihop till en vidervärdig sörja där dirigenten förmodligen gör sin sista insats innan han faller ihop - död.

Jag sitter för närvarande och funderar om jag har någonting att förtälja. Någon skit att kasta på någon eller någon besvikelse att dela med mig av. Jag kan inte komma på någonting. Vad jag kan dela med mig av däremot är att jag numera avger piggelinfärgat urin och att jag alltjämt är trött. Det sistnämnda kan bero på två saker; att jag är medveten om vad problemet är och att jag därför medvetet väljer att slappna av, eller det faktum att min kropp inte är van den ansenliga mängd vitaminer som jag för närvarande smetar i mig.

Jag väljer att tro på det sistnämnda då jag just i denna stund känner mig relativt pigg. Det kan i och för sig också bero på att jag sov mer än ett halv dygn igår. I vilket fall är det skönt att eländet har ett slut. Jag har dock svårt att acceptera den tid det kommer att ta, samt att jag knappt får röra på mig. Den regeln funderar jag på att förkasta helt och hållet.

Innan jag går, sommaren är snart slut..

"Han har en allvarlig psykisk störning och är på riktigt den största hypokondrikerna vi har haft innanför de här väggarna".

Ett oräkneligt antal blodprover och ett oräkneligt antal friskförklaranden är resultatet av många års vansinnig trötthet. Läkarans försök att bli av med mig har skett genom både psyktester, hånflin och hånskratt. De ständiga kommentarerna: "Du är en ung och frisk man" och "Träna mer så ska du se att du blir piggare", ekar fortfarande i mitt huvud. Till slut tröttnade jag på vårdcentralerna lika mycket som de redan hade tröttnat på mig. Som tur är har jag en egen far som dessutom är en doktor i sig.
Dr.Google!

Tack vare Dr.Google, urinprov, salivprov och jodprov har jag äntligen fått en diagnos. En diagnos som de så kallade läkarna kan ta och köra upp någonstans där solen inte lyser, rakt upp i daimkrysset! Nu sitter jag här med värden i binjurarna som tydligen inte går att vara lägre än vad de redan är. Värdet 1.50 ska istället vara 30.00, vilket det givetvis inte är. Bredvid mig har jag mängder av piller som ska bota mig det närmaste kvartalet. Jag som trodde jag var hypokondriker!?

Till läkarnas försvar finns ingenting. Absolut ingenting. "Träna mer så ska du se att du blir piggare" har jag fått höra varenda gång jag besökt en vårdcentral. Jag har tagit deras ord på fullaste allvar och tränat hårt och mycket, men istället för att bli pigg har jag snarare blivit tröttare. När diagnosen äntligen blev ställd fick jag också beskedet att all fysisk tung aktivitet inte längre är tillåtet tills dess att jag är på fötter igen. Lugna promenader, det kan jag sträcka mig till.

När man tröttnar på våldsamma TV-program...

Idag är dagen då jag kommer att rida en åkgräsklippare utan en öl i min hand. Full fart framåt över stock och sten. Något som inte är att rekommendera, men det går om man vill. Just nu sitter jag och förbereder mig mentalt över hur det kommer att gå. Blir det cirklar, rektanglar eller trekanter? Blir jag ett ben fattigare? Kanske en arm eller rent av ett huvud kortare?

Den primära uppgiften ligger dock i att få det monstruösa maskineriet att färdas bakåt, ut ur en lada, innan jag piskar till och får den att bete sig sig som folk. Framåt. Åbäket ska framåt. Det finns en låt som heter; "Jag dansar aldrig nykter". För mig blir det istället; "Jag rider aldrig åkgräsklippare nykter trots att det inte finns en mugghållare vid ratten".

Skämt och sido. Jag måste ha någon form av ätbart material innan jag beger mig de nio milen innåt landet, vilket osökt får mig att tänka på kylskåpet och en flickvän som inte är här. Jag ska undersöka saken närmare.

Farväl!