En flingas liv.
Jag sitter och stirrar ner på resterna av det som finns kvar i en vit skål. Små flingor som inte fick tillåtelse att följa med sina kamrater ner i ett mörkt svalg, trots att logistiken bestod av tjock, krämig filmjölk. De ser så övergivna ut. Till skillnad från mig har de en önskan om att se avgrunden i vitögat.
Det är en fullständigt absurd önskan som håller flingorna vid liv, hela vägen från skörden ner i flingpaketet. En dröm om att bli eliminerade, tillintegjorda, krossade och malda till tusentals i en mun full med stenhårda tänder. De vill plågas in i det sista och känna smärtan så länge det bara går. Det är den sadistiska sidan hos flingorna som driver dem framåt tillsammans, i grupp och formation.
När döden slutligen omfamnar dem börjar livets mening på riktigt för de smakrika tingen. Tillsammans återvänder de i en mörkare massa, ser ljuset i tunneln och skjuter sig ut i friheten. I ett lycksaligt rus faller de fritt från oanade höjder, landar alltjämt tillsammans i den mörka massan och blästrar porslin på ett otänkbart vackert sätt. Fallet blir i slutändan mjukt, en sorts återgäldning för krossen och smärtan de utkämpade mellan tänderna på en extraordinärt ohygiensk äldre man.
Lyckliga vänder de blicken upp mot den mynning de nyss kom ifrån. Skvalpandes och lyckliga ser de hur ett vitt molntäcke saktar svävar ner från ovan och omsveper dem i ett skyddande hölje. Turbulensen som följer är det slutgiltiga äventyret för flingorna. Livets cirkel är sluten och drömmen är uppfylld.
Jag vänder på nytt ner blicken i skålen. De kämpar för sina liv, för sin dröm, utan att lyckas. Istället vittrar det långsamt sönder i filmjölken, med vetskapen om att äventyret slutar upp i en vask, fortfarande kvar hos den extraordinärt ohygieniska gamle mannen. Jag lider med dem..
Det är en fullständigt absurd önskan som håller flingorna vid liv, hela vägen från skörden ner i flingpaketet. En dröm om att bli eliminerade, tillintegjorda, krossade och malda till tusentals i en mun full med stenhårda tänder. De vill plågas in i det sista och känna smärtan så länge det bara går. Det är den sadistiska sidan hos flingorna som driver dem framåt tillsammans, i grupp och formation.
När döden slutligen omfamnar dem börjar livets mening på riktigt för de smakrika tingen. Tillsammans återvänder de i en mörkare massa, ser ljuset i tunneln och skjuter sig ut i friheten. I ett lycksaligt rus faller de fritt från oanade höjder, landar alltjämt tillsammans i den mörka massan och blästrar porslin på ett otänkbart vackert sätt. Fallet blir i slutändan mjukt, en sorts återgäldning för krossen och smärtan de utkämpade mellan tänderna på en extraordinärt ohygiensk äldre man.
Lyckliga vänder de blicken upp mot den mynning de nyss kom ifrån. Skvalpandes och lyckliga ser de hur ett vitt molntäcke saktar svävar ner från ovan och omsveper dem i ett skyddande hölje. Turbulensen som följer är det slutgiltiga äventyret för flingorna. Livets cirkel är sluten och drömmen är uppfylld.
Jag vänder på nytt ner blicken i skålen. De kämpar för sina liv, för sin dröm, utan att lyckas. Istället vittrar det långsamt sönder i filmjölken, med vetskapen om att äventyret slutar upp i en vask, fortfarande kvar hos den extraordinärt ohygieniska gamle mannen. Jag lider med dem..
