Kungligheter

Jag har nu kissat klart i burk och levererat en högst koncentrerad mängd urin till laboratoriet som nu ska avgöra huruvida jag bör avlivas eller inte. Ett annat möjligt scenario är att jag blir av med ett ben eller två, kanske en arm eller ett gäng fingrar. Uppdraget är i vilket fall avslutat, i dessa väntans tider.

Under tiden jag väntar på att få min dom, undersöker jag möjligheterna till vård på djursjukhus runt om i landet som kan lindra mina åkommor, något som människoinstitutionerna inte klarar av. Jag googlar också fram eventuella, lämpliga bårhus. Jag vill ha lite klass, lägger mig inte bredvid vilket lik som helst.

En kopp kaffe, sen bajsar jag på golvet.

 

Och jag älskar dig med!

Imorgon avgörs min framtid och på lördag dör jag när jordens undergång är ett faktum och inte en teori. Det känns skönt att veta att jag är ute i god tid med min livsplanering. En 89 - årig gammal man kan av förståeliga skäl inte ha fel kring en sådan allvarlig sak som att en apokalyps av något slag kommer att förinta jordklotet. Hans kunskaper sänds på radio och översätts faktiskt på 40 olika språk. I det utlovade landet där amerikanerna bor och där de vaskar guld i bäckar, långt inne i de mörka granskogarna, där säger de också upp sig från sina arbeten för att predika om att vi allesammans kommer dö på lördag. De sätter upp stora billboards runt om i världen med 89-åringen som maskot, med samma budskap som de förmedlar via e-post och annonser i den lokala reklamblaskan.

Matematiken är enkel, och därför är jag också som sagt beredd på en omskakande död till helgen. För omskakande blir det då våran 89 - åring ärligt och bestämt konstaterat att det handlar om en jordbävning av det större slaget. Japan och tsunamivågor kan alltså slänga sig i väggen. Jag tror ju dock personligen att Gud har ett stort hjärta och en härlig humor, och att han därför ger oss en Zombieapokalyps. Jag ser humorn i det, och jag hoppas att ni också gör det. Tänk er själva om ni vore apokalypsmakare, skulle ni inte skratta åt de små krypen som for runt och försökte överleva krypen som faktiskt redan är döda, men hungriga? Och med vetskapen om att utfallet blir något helt annat? Tokerier vilket jag som sagt finner extremt underhållande.

Jag och 89-åringen tycker fortfarande att matematiken är enkel, så håll mamma hårt i handen, ta en sista sup och sätt er och jäs i solen, för nu är det bara ett dygn kvar tills planeten jorden är förintad, tillintetgjord och utraderad från det som kallas universum.

Adios Amigos, det var trevligt att träffas men jag tror jag går och dör ett slag nu..

Vädret är intetsägande och dystert. Människorna på gatan ser besvikna ut. Som om det hade förväntat sig något helt annat, en lördag till, en balkong och rosévin, vattentäta skor. Kanske har deras halsar också slagit igen för dagen när sommaren bjuder på en släng av pollenallergi. Baksidan av det vi väntat på i ett halvår. De ser ut som om de inte riktigt har vaknat än, som om de är reseledare i deras egen mardröm.

En hemsk inledning på en text, men visst hade man hoppats på en lite längre helg. Av ren rutin har jag packat ryggsäcken full med tegelsten och bär den nu med mig fram till fredag kväll. Kanske ser jag på situationen lite annorlunda då, kanske är vädret bättre och kanske gick det som måste gå bra ännu bättre. Marodör kungen har satt käppar i hjulen och finner det lite ironiskt. Lite komiskt, lite galet, lite roligt.

Juni kan bli bra, riktigt bra. Juli kan bli ännu bättre och augusti kan bli magiskt för att inte säga epsikt. Fram till dess gäller det att hålla i plånboken. Några äventyr skulle inte sitta helt fel i sommar. Lite nostalgi är något vi önskar. Norrköpng, Malmö och kanske en tur till Köpenhamn.

Vårrullar står på menyn, så jag beger mig iväg mot ett gäng sådana nu..

En solig vårdag i Maj gav oss och flertalet andra boende i området sommarkänslor. En del klädde sig i linnen, andra i shorts och en del valde helt enkelt att inte klä sig överhuvudtaget. Med Veronica Maggio i öronen förflyttade vi oss mot en obetydlig busshållplats där vi sedemera också klev på en buss. Den i sin tur tog oss till ett handelsområde och en överbefolkad matbutik där alla tycktes vara ute efter samma sak. Ett hekto plommon!

Vi däremot valde att titta på grillar av alla dess slag. Efter att ha gått igenom allt från enkla kolbitar att grilla korv på, till grillar drivna av egna kärnfraktsreaktorer, valde vi en grill värd tjugofem svenska riksdaler. Den rubricerades som en engångsgrill, men det var ingenting vi la större vikt vid.

Efter att ha fått en överdrivet kall öl serverad av min älskling, gick jag ut och försökte sätta eld på eländet. Solen hade vid denna tidpunkt valt att fly fältet bakom huset i ren protest mot vad som skulle komma. Istället för att stanna kvar och värma oss ytterligare en stund lämnade stjärnan en förnedrande och diskriminerande blåst efter sig, vilket i sin tur innebar att jag givetvis inte fick eld på det som skulle förvandla våran döda ko till något mört, frasigt och helt underbart.

Jag förbrukade kanske 15-20 tändare på en kvart, utan en tillstymmelse till eld. Det gjorde mig riktigt upprörd vilket gjorde att jag tog en öl till. Den här gången var det en Lapin Kulta som inhandlats under ett tidigare skede under dagen. Faktum är att den inhandlades långt före vi valde ut våran så kallade "grill".

I samma veva som jag valde att öppna min öl, ropade jag i förtvivlan på min älskling. Hon kom som en skållad bäver till min undsättning med en tidning i högsta hugg. Samtidigt skrek hon "Acetooon, Aceeeetoooooon, använd Acetoooooon!" Jag valde att inte lyssna på det sistnämnda. Tillsammans forcerade vi istället ner tidningen under det patetiska gallret som låg över de hundraåriga kolbitarna. Tillsammans drog vi igång våra tändare inköpta på Jula och hoppades på det bästa. Ingenting hände. Absolut ingenting. En ironisk rök steg visserligen mot skyn, för att sedan tvärvända och hånskratta oss i ansiktet. Plötsligt blev tanken om Aceton realistisk. Kanske skulle vi använda oss av bensin? Eller varför inte sno grannens tändvätska? Hur mer vi funderade på det kom vi fram till att en bomb vore det mest praktiska, det mest enkla sättet att få igång en eld på.

Vi gjorde aldrig någon bomb. Inte heller använde vi oss av bensin. Vi vågade inte ens knycka grannens tändvätska, han som för övrigt hade en kärnkraftsreaktor i sin grill. Nej, kossan hamnade istället i stekpannan, precis som den där nedrans flintasteken gjorde för flera år sedan. Vi kom överrens om att aldrig köpa en grill för tjugofem svenska riksdaler igen, och det är något vi kommer att hålla stenhårt på..

När jag nu förmedlat det här budskapet till omvärlden tänker jag ta de där foppatofflorna jag hittade utomhus och gå till kylen för att hämta en öl. En öl som inhandlades långt innan den där så kallade grillen köptes på en överbefolkad matbutik i ett handelsområde som ännu inte imponerat på mig..