Hjärndimma
Jag tänker förklara en sak..
Jag befinner mig i ett tillstånd som för allmänheten inte är en självklarhet. Jag ligger efter med en hel del texter och hade när jag klev upp ur sängen en idé om att jag skulle vara överkreativ och effektiv. Jag sitter fortfarande och försöker, men jag kommer ingenstans. Istället fäster jag blicken på en svart prick på den urfula, gröna tapeten. Jag försöker att tänka men det liksom händer ingenting. Hjärnan går på lågvarv och då står det still i pannan. Helt still. Jag får till exempel tänka på vad jag skriva efter den här meningen. Ungefär så still. Det kommer inte direkt naturligt.
Jag är hungrig och borde gå 5 meter och preparera en smårgås. Men det går inte. Det liksom bara tar emot. Det är underligt och även om jag försöker tvinga mig att gå så går jag inte. Jag sitter gärna och tittar på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten istället. Och klockan går. Jag gör ingenting. Katastrof.
Doktorn kallar det för hjärndimma och jag börjar tröttna på det. Det händer alldeles för ofta. Den här gången är jag ganska säker på att det var just ordet "katastrof" som försatte mig i den här hopplösa situationen..
Nu ska jag fortsätta stirra på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten..
Vi ses i dimman!
Jag befinner mig i ett tillstånd som för allmänheten inte är en självklarhet. Jag ligger efter med en hel del texter och hade när jag klev upp ur sängen en idé om att jag skulle vara överkreativ och effektiv. Jag sitter fortfarande och försöker, men jag kommer ingenstans. Istället fäster jag blicken på en svart prick på den urfula, gröna tapeten. Jag försöker att tänka men det liksom händer ingenting. Hjärnan går på lågvarv och då står det still i pannan. Helt still. Jag får till exempel tänka på vad jag skriva efter den här meningen. Ungefär så still. Det kommer inte direkt naturligt.
Jag är hungrig och borde gå 5 meter och preparera en smårgås. Men det går inte. Det liksom bara tar emot. Det är underligt och även om jag försöker tvinga mig att gå så går jag inte. Jag sitter gärna och tittar på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten istället. Och klockan går. Jag gör ingenting. Katastrof.
Doktorn kallar det för hjärndimma och jag börjar tröttna på det. Det händer alldeles för ofta. Den här gången är jag ganska säker på att det var just ordet "katastrof" som försatte mig i den här hopplösa situationen..
Nu ska jag fortsätta stirra på den svarta pricken på den urfula, gröna tapeten..
Vi ses i dimman!
