Kungligheter

Sitter på ett kontor och arbetar till ljudet av en föråldrad dator som uppenbarligen håller på att transformeras till en helikopter med schyst frekvens på rotorbladen. Jag förfogar också över en kraftig huvudvärk som är snudd på våldsam medan solen passar på att sticka mig lite extra i ögonen.

Den här dagen är inte en sådan dag där man ställer sig på köksbordet i lunchrummet, sliter skjortan i bitar och skriker ut sin glädje för att man existerar. Det är snarare en sådan där dag då man gärna borrar ner ansiktet i gammal kaffesump och hoppas på att acetylsalicylsyran sätter sig snabbare än vanligt i blodomloppet.

I en van motionskropp skulle den här dagen kunna vara dräglig. Men är man inte en van motionär, gör kroppen istället uppror och ber att man ska sluta upp med dumheterna. Enligt vissa lekmän inom ämnet ska man lyssna till sin kropp, den säger nämligen till när det får vara nog. Jag tror att den här dagen är en sådan dag. En dag då min kropp ber på sina bara knän om att jag ska sluta upp med dumheterna och istället sätta mig i första bästa soffa med ett rör Pringles och titta på någon medioker debatt om livet i en bikupa.