Hårdkokt spaggetti
Till att börja med så vill jag säga att jag inte har någon aning om hur namnet på den italienska pastan stavas. Men det spelar ingen roll, eftersom jag bor i Sverige så har jag rätt att uttala italienska ord med viss möda.
Jag har konstaterat att det är mitt eget fel att jag inte äger en massa mat i kylskåpet. Jag brukar alltid ha någon som gör fantastisk mat åt mig, men som situationen är just nu existerar inte någon sådan person i det här hushållet. Det är något ovant, det ska jag erkänna. När jag är ensam på det här viset tycker jag inte att mat är en viktig del av livet. På något sätt tycker jag att jag kan använda mina pengar till någonting roligare, någonting bättre än mat.
Mitt resonemang brukar hålla fram till kvällskvisten då hungern kryper sig på. Det vrider om i magen på ett obehagligt bekant sätt och någonting måste göras med omedlebar verkan. I det här fallet letade jag med eld och lykta efter någonting som gick att äta, utan resultat. Jag provade dricka vatten, gnaga på porslinet och äta gammalt brevpapper, men den här märkliga känslan försvann inte. Varför kan jag i skrivande stund inte svara på, men glädjande nog fann jag ett paket spagetti..
Enligt förpackningen skulle en näve pasta räcka för mig ikväll. Av den anledningen valde jag att ta tjugotvå nävar eftersom jag hoppades på ett bättre slutresultat än det politiska budskapet som förpackningen hymlade med. Jag kastade ner både salt och peppar, kanel och vitlök. Jag kastade ner både smörstekta kantareller och grillkrydda, salpeterssyra och sopsaft. Förblindad av känslan i magen rev jag således ner hela köket och ställde till med storkok.
Fyra timmar och femton minuter senare låg så slutresultatet på golvet. Det smakade bra. Det smakade något enormt. Alla dessa blandningar gav mig en gastronomisk upplevelse utan dess like. Jag slickade i mig varenda liten tråd från den italienska pastan, och inget gick till spillo. Jag sög i mig allting som låg där på köksgolvet, och jag kommer göra det igen. Jag kommer att göra storkok igen...
Jag har konstaterat att det är mitt eget fel att jag inte äger en massa mat i kylskåpet. Jag brukar alltid ha någon som gör fantastisk mat åt mig, men som situationen är just nu existerar inte någon sådan person i det här hushållet. Det är något ovant, det ska jag erkänna. När jag är ensam på det här viset tycker jag inte att mat är en viktig del av livet. På något sätt tycker jag att jag kan använda mina pengar till någonting roligare, någonting bättre än mat.
Mitt resonemang brukar hålla fram till kvällskvisten då hungern kryper sig på. Det vrider om i magen på ett obehagligt bekant sätt och någonting måste göras med omedlebar verkan. I det här fallet letade jag med eld och lykta efter någonting som gick att äta, utan resultat. Jag provade dricka vatten, gnaga på porslinet och äta gammalt brevpapper, men den här märkliga känslan försvann inte. Varför kan jag i skrivande stund inte svara på, men glädjande nog fann jag ett paket spagetti..
Enligt förpackningen skulle en näve pasta räcka för mig ikväll. Av den anledningen valde jag att ta tjugotvå nävar eftersom jag hoppades på ett bättre slutresultat än det politiska budskapet som förpackningen hymlade med. Jag kastade ner både salt och peppar, kanel och vitlök. Jag kastade ner både smörstekta kantareller och grillkrydda, salpeterssyra och sopsaft. Förblindad av känslan i magen rev jag således ner hela köket och ställde till med storkok.
Fyra timmar och femton minuter senare låg så slutresultatet på golvet. Det smakade bra. Det smakade något enormt. Alla dessa blandningar gav mig en gastronomisk upplevelse utan dess like. Jag slickade i mig varenda liten tråd från den italienska pastan, och inget gick till spillo. Jag sög i mig allting som låg där på köksgolvet, och jag kommer göra det igen. Jag kommer att göra storkok igen...
Kommentarer
Trackback
