Självmördarnas svanhoppsdrömmar
Idag träffade jag döden.
Det kunde ha varit en en filmscen från Titantic där mannen erbjuder kvinnan i självmordstankar sina tjänster. Han klär av sig halvnaken, klättrar över relingen, erbjuder sig att hoppa med henne och blir, automatiskt, en del av självmordssällskapet. Kvinnan väljer givetvis att tacka nej till mannens sällskap och kliver över relingen på skeppet igen och njuter av livsglädjen hon plötsligt känner. Genom att bli avbildad naken på en akvarelltavavla av samma man och för att senare älska innerligt med samme man, i en angloamerikansk taxibil blir livet plötsligt meningsfullt.
Den kvinna jag såg idag hade spränfyllda, röda, ögon. Hennes tomma blick mötte mina mörka solglasögon och skvallrade om ett liv som inte fanns. Ingen livsglädje, inget hopp, ingenting. Fårorna längs hennes kinder visade att hon redan hade övervägt tanken av självmord förut. En äldre man stod framåtlutad över räcket och försökte tala om för henne att bron vid ICA Berghem inte är den bästa platsen att utöva själmörderi på, det är bara åtta meter ner till assfalten och om hon hade tur, så var det bästa hon skulle åstadkomma ett framtida liv i rullstol, trots att asfalten såg hård och brutal ut.
Efter sjuttioåtta telefonsamtal om huruvida jag ska se till damen eller ringa larmcentralen togs beslutet att åka tillbaka till självmordets egocentriska plats. På vägen dit hulkade och rapade jag. Min förhoppning var givetvis att slippa se hennes åkommor efter ett eventuellt svanhopp, men illamådenet av tarmsaft sitter fortfarande kvar. Henns bick har etsat sig fast, hennes rop av despearation. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket hennes ögon mötte mina.
Hon var inte kvar när vi kom fram. Inte heller mannen som försökte att få henne på bättre tankar. Jag hoppas att hon inte hittade en högre bro att hoppa ifrån, eller annan lämplig plats som brukas av självmördare.
Så här 100000 öl senare har jag fortfarande inte glömt hennes tomma, meningslösa blick. Med reservation för en fantastiskt dålig text så var jag bara tvungen att skriva någonting om händelseförloppet. Jag bearbetar bäst på det sättet, blir inte stressad och mår bättre. Jag hoppas kvinnar mår bättre. Det hon gjorde har i vilket fall skadat mig för resten av livet och hur illa jag än mår av att tänka på hennes tarmar, utspriddapå gatan, så hoppas jag att hon nu inser att det faktiskt finns ett hopp för alla människor, trots allt...
Det kunde ha varit en en filmscen från Titantic där mannen erbjuder kvinnan i självmordstankar sina tjänster. Han klär av sig halvnaken, klättrar över relingen, erbjuder sig att hoppa med henne och blir, automatiskt, en del av självmordssällskapet. Kvinnan väljer givetvis att tacka nej till mannens sällskap och kliver över relingen på skeppet igen och njuter av livsglädjen hon plötsligt känner. Genom att bli avbildad naken på en akvarelltavavla av samma man och för att senare älska innerligt med samme man, i en angloamerikansk taxibil blir livet plötsligt meningsfullt.
Den kvinna jag såg idag hade spränfyllda, röda, ögon. Hennes tomma blick mötte mina mörka solglasögon och skvallrade om ett liv som inte fanns. Ingen livsglädje, inget hopp, ingenting. Fårorna längs hennes kinder visade att hon redan hade övervägt tanken av självmord förut. En äldre man stod framåtlutad över räcket och försökte tala om för henne att bron vid ICA Berghem inte är den bästa platsen att utöva själmörderi på, det är bara åtta meter ner till assfalten och om hon hade tur, så var det bästa hon skulle åstadkomma ett framtida liv i rullstol, trots att asfalten såg hård och brutal ut.
Efter sjuttioåtta telefonsamtal om huruvida jag ska se till damen eller ringa larmcentralen togs beslutet att åka tillbaka till självmordets egocentriska plats. På vägen dit hulkade och rapade jag. Min förhoppning var givetvis att slippa se hennes åkommor efter ett eventuellt svanhopp, men illamådenet av tarmsaft sitter fortfarande kvar. Henns bick har etsat sig fast, hennes rop av despearation. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket hennes ögon mötte mina.
Hon var inte kvar när vi kom fram. Inte heller mannen som försökte att få henne på bättre tankar. Jag hoppas att hon inte hittade en högre bro att hoppa ifrån, eller annan lämplig plats som brukas av självmördare.
Så här 100000 öl senare har jag fortfarande inte glömt hennes tomma, meningslösa blick. Med reservation för en fantastiskt dålig text så var jag bara tvungen att skriva någonting om händelseförloppet. Jag bearbetar bäst på det sättet, blir inte stressad och mår bättre. Jag hoppas kvinnar mår bättre. Det hon gjorde har i vilket fall skadat mig för resten av livet och hur illa jag än mår av att tänka på hennes tarmar, utspriddapå gatan, så hoppas jag att hon nu inser att det faktiskt finns ett hopp för alla människor, trots allt...
Kommentarer
Postat av: Din dövstumma vän
Fin text! Ibland är det nog bättre om vi dövstumma även var blinda. Det skulle vara så mycket enklare då när man slapp se allt elände i världen.
Trackback
